tankar.

Jag tänker på döden, ett liv som bara slutar, ibland väntat, ibland helt utan förvarning, det är vid dessa tillfällen mycket som händer runtomkring mig känns väldigt obetydligt, jag stannar upp och funderar över vad som är värt att lägga min tid och energi på, vad jag värderar högst i livet. Jag önskar att tankarna alltid var lika kristallklara som vid dessa tillfällen, som svaret på denna undran, som för mig är alldeles givet. Jag önskar att allt vore givet och att jag alltid visste vad som var det rätta. Livet ska trots allt levas tills den dagen man dör och valen är av betydelse.
Ibland blir jag lite frustrerad, en stor del av livet går ut på att dela sin tid med dem man älskar, bygga upp en vardag, en vardag som innehåller de människor man håller av, som man mår bra av, de som gör en lycklig och glad, men det kommer ju till en dag, när den/de man älskar inte finns kvar på jordelivet längre.. att förbehållslöst älska, för att sedan sörja vid någons sida så hjärtat blöder, är det livets mening? att älska så de gör ont? är det vad som kallas kärlek?

kärlek är för mig något underbart, den största och viktigaste biten av mitt liv, kärlek är vackert, och det finns inget vackrare än föråldrad kärlek, dessa äldre par som håller handen, som följer varandra sida vid sida. men, det som sliter mitt hjärta i bitar är tanken, på den där stunden, när alla dessa älskade par, tillslut, någongång tvingas sörja, sida vid sida av den de älskar, döden är ju trots allt oundvikling, och tillslut sitter någon av dem där med brustet hjärta, brustet av kärleken livet gett dem..

man behöver inte vara gammal för att känna denna känsla, de behöver inte vara ens livspartner som går bort, de kan vara ens vän, ens far/mor föräldrar, mamma, pappa, ja, det kan vara vem som helst, det är ändå känslan av att förlora någon man älskar som skär i hjärtat.

Vad är egentligen meningen med allt som händer oss? Att få visdom? Lära oss leva ett gott liv? Förstå värdet i det vi har? Livet lämnar många frågentecken, kanske åt oss att hitta svaret själva?!

/L.