Omän vi just hade setts, om bara för två minuter sen, blev han alltid lika glad att se mig. Helt till sig, ropandes o trippandes fram och åter på pinnen. Jag var hans allt, hans liv. Lyckan när ja kom hem hördes så tydligt på hans melodi och han glömde aldrig bort mig trots att jag varit borta mycket på sista tiden och inte bott hemma på 3 år. Han hade t.o.m lärt sig känna igen min bil och när han såg mig genom fönstret.
Ikväll när jag kom hem till mamma och pappa såg jag att det var något som inte stod rätt till. Han satt, gungandes fram och tillbaka på pinnen längst ner i buren, tillslut lutandes mot matkorgen, han kunde inte hålla sig uppe längre. Jag tog ut honom, så han först fick sitta i min famn, men han orkade inte hålla sig uppe, så la mig i soffan så han fick ligga på mitt bröst. Han sjönk ihop, blundade och bara låg där i min famn, i tre timmar satt vi bara. Pappa ordnade fram en låda bäddad med mjuka handdukar, mamma hjälpte mig att lägga honom där, sen bäddade jag ner mig utmed honom. Ja slumrade till men vaknade bara på en liten stund av att han hade krypt ut ur lådan mot mig, jag han se honom i ögonen och se att han fortfarande var med mig, sen tog det bara ett litet ögonblick så var det över.
In i det sista skulle han vara så nära mig som möjligt, trots att han var helt slut så fanns de krafter att krypa närmare mig.
16 år av mitt liv har han förgyllt, min lilla kille, så lik mig, med ett temperament utan dess like. Alltid lika tillgiven fast ja hytt åt honom ibland. Den gränslösa kärlek han gett mig går inte beskriva.
Förlåt Linus att du inte fick somna in i min famn, förlåt så hemskt mycket. Jag hoppas att du följer mig genom livet och fortsätter vaka över mig, som min skyddsängel.
Jag älskar dig gubben min.
